Skriker av smärta. Har hållt mig på avstånd, backat ett steg bakåt..Är nu tillbaka igen..Är inte ett dugg förvånad av denna vidriga disskrikerande skitkommun och dess jävla sandlådefassoner..Det är så man tycker tre åringar är mer vuxna än skitiga politiker och skit som gör dagens samhälle till ett rent helvete..Känner mig medlidande med den kvinna jag läste om på facebook. Jag var där inte hos henne men jag var där. Jag låg på en säng jag skrek av smärta. Såg mina barn försvinna bort från mig..Skulle bli mina fem värsta jävla år. Söka och söka den man som skulle få mig att bli stark som skulle ta mig ur socialas jävla helvete. Jag förlora mina älskade små änglar som betydde allt för mig, som jag dela all min kärlek med, som jag såg, som var med dem i leken fast jag bara satt och såg på..Göra saker med dom..Jag fanns där när deras pappa valde bort jobbet och stack till kompisar och söp. Jag var med dom när näst in hela Hälsingland blev strömlös den natten dan innan lucia..Borta var den man som jag trodde jag älska men som var en stor skit..Fanns ingen hjälp, sökte hjälp. Den som tog mig till jorden kosta mig min bästa väns vänskap, men hon gav mig tips om vilken väg jag skulle börja..Idag är jag stark och ingen ska ta mina älskade änglar ifrån mig igen..De sår som jag har kommer jag alltid att bära med mig..Alla jävla kränkande skit som den här kommun sagt, gjort både mot mig och min familj, mina vänner och de som stått i min närhet och sett på. Det största såret är att förlora mina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar